Some thoughts about stillness
By Jeanna Oterdahl, from Nordic Quaker Journal 1957 (translated by Solveig-Karin Erdal)
If ever there was a need in our world for people who can be likened to calm islands in a troubled sea, it is now. I think we can all agree on that. But we can also agree that it has never been more difficult for us to become such people than it is now… Constantly new obstacles are raised to our endeavour to win the peace that would be of such great importance to ourselves and to our surroundings, not just the closest. Silence spreads, as does worry. How should we behave in order to to some extent conquer the stillness of the soul in our entire external conduct of life?
I suggest we start from the outside with things that can be accessible to everyone, regardless of our religious affiliation.
Isn’t it the case that what we call rhythm in many respects contains something of rest and tranquillity? The rhythmic waves of the sea, where we lie stretched out on the beach, the rhythm of the well-known landscape, and perhaps even seen for the first time, can give our soul something of security, if we manage to calmly surrender to them.
The same is true of the rhythmic alternation of work and rest. It means something that you really manage to achieve such a smooth shift…
Close to the demand for a rhythmic way of life is the demand, that is if it becomes a demand, to really strive for the stillness that we wanted to talk about – that is, the demand to rest calmly in what we are currently busy with, be it some form of work, manual, theoretical or what you might call spiritual, or something else. Rest, it is to be as faithfully as possible occupied with the moment of the work, of our occupation, which we are now involved in, without sideways glances at other things and without anxiously reaching towards the results of the work. The result is born from the many lovingly completed small steps of work, but is risked by these being more or less neglected, because we attach the thought to the appearance of the completed. “The law of failed effort”, which we have all had to suffer under to a greater or lesser degree, speaks of the danger of not calmly allowing oneself to be caught by the work now: the completion of the detail. It goes without saying that one or the other detail must not grow at the expense of the whole, but that is to some extent a different matter.
This resting calmly in what we have before us applies not only to what we call work, but to all the tasks and chores of the day, small or large. Among others, also the first act of the day.
Happy is she who gets used to directing her first thought upwards – inwards we can also say – who, as soon as she has risen from the depths of the unconscious, is able to think of God and surrender to him. Ten minutes, five minutes, before leaving the bed. “But” to speak with Natanael Beskow,“prayer is not just the warm and heartfelt words you speak to God in a quiet moment: prayer is every movement of your will toward God – prayer is every thought that seeks Him – every effort to live according to his will.” Prayer is – I would like to say it myself – an attitude, a constant posture, and so: listening and obedience.
Deep in the stillness God dwells. It is to Him, our origin and our goal, towards whom we reach in the quiet devotion, alas, often so uncertainly, so tentatively, often disturbed by fluttering thoughts. – Do I even believe in God? we might ask ourselves. Am I sure he is? And if I am, isn’t my longing for him too weak? How can he perceive it? If we forget in our sorrow over our too weak longing that that particular sorrow is nothing but the longing for him who is always there, who is always ready for us, however weak and unworthy we think we are.
But I don’t feel anything, someone says, perhaps many say. I do not feel the ring pressed on my hand and the shoes put on my feet. – Who has promised that we will get to “feel”? Sensation of feeling in the religious life, as in all areas of life, is a temperamental thing. If we know, from our innermost consciousness, that we do belong to God, that we do not want to keep for ourselves a single corner of our interior, nothing, that he does not control, then we cannot “calm and quiet our soul” and trust that we are after all children in the father’s house, that we carry within us “that of God”?
The stillness of the soul, the rest in God, which brings about the rest in ourselves, the rest in our work, in everything we have, this stillness of the soul is not something constant for most people…
There are too many restless spirits, within and without us, who want to disturb the inner stillness. And yet it is certainly the case that the person who consciously, sometimes unconsciously, unceasingly reaches for God, eventually becomes one of the quiet islands in the turbulent sea of time and receives the ability to calm the restlessness of others as well.
The original Swedish version of the text is below:
Några tankar om stillhet
Jeanna Oterdahl, Nordisk Kväkartidsskrift 1957
Om det någonsin i vår värld har behövts människor som kan liknas vid stilla öar i ett oroligt hav, så är det nu. Det tror jag vi kan alla vara ense om. Men vi kan också vara ense om att det aldrig varit svårare för oss att bli sådana människor, än vad det är nu… Ständigt reses nya hinder för vår strävan att vinna den ro som skulle vara av så stor betydelse för oss själva och för vår omgivning, inte bara den närmaste. Stillhet sprider sig liksom oro. Hur ska vi bete oss för att i någon mån erövra själens stillhet i hela vår yttre livsföring?
Jag föreslår att vi börjar utifrån med sådant som kan vara tillgängligt för alla, oavsett vår religiösa inställning.
Är det inte så att det vi kallar rytm i många avseende innehåller något av vila och ro? Havets rytmiska böljeslag, där vi ligger utsträckta på stranden, det välkända landskapets rytmik, ja kanske också det för första gången seddas, kan ge vår själ något av trygghet, om vi förmår att lugnt överlämna oss åt dem.
På samma sätt förhåller det sig med den rytmiska växlingen av arbete och vila. Det betyder något att man verkligen förmår åstadkomma en sådan lugn växling…
Nära kravet på rytmisk livsföring står kravet, det vill säga om det blir ett krav, om vi verkligen eftersträvar den stillhet som vi ville tala om – alltså kravet på att lugnt vila i det vi just är upptagna av, vare sig det är någon form av arbete, manuellt, teoretiskt eller vad man kan kalla andligt, eller något annat. Vila, det är att så trofast som möjligt vara upptagen av det moment av arbetet, av vår sysselsättning, som vi nu är inne i, utan sidoblickar mot annat och utan att ängsligt sträcka oss mot arbetets resultat. Resultatet föds ur det många kärleksfullt fullbordade små arbetsmomenten, men riskeras genom att dessa mer eller mindre negligeras, därför att vi fäster tanken vid det fullbordades utseende. “Det gäckade bemödandets lag”, som vi väl alla i större eller mindre grad haft att lida under, talar om vådan av att ej lugnt låta sig fångas av arbetet nu: detaljens fullbordande. Det är självklart att den ena eller andra detaljen inte får växa på det helas bekostnad, men det är i viss mån en annan sak.
Detta att lugnt vila i det vi förehar gäller inte bara det vi kallar arbetet, utan alla dagens uppgifter och sysslor, små eller stora. Bland andra också dagens första handling.
Lycklig den som vant sig vid att rikta sin första tanke uppåt – inåt kan vi också säga – som så snart han stigit ur det omedvetnas djup, förmår att tänka Gud och överlämna sig åt honom. Tio minuter, fem minuter, innan man lämnat sängen. “Men” för att tala med Natanael Beskow,” bön är icke blott de varma och innerliga ord du talar med Gud i en stilla stund: bön är varje rörelse i din vilja hän mot Gud – bön är varje tanke som söker honom – varje strävan att leva efter hans vilja.” Bön är – skulle jag själv vilja säga – en inställning, en konstant hållning, och så: lyssnande och lydnad.
Innerst i stillheten bor Gud. Det är honom, vårt ursprung och vårt mål, som vi sträcker oss mot i den stilla andakten, ack, ofta så osäkert, så trevande, ofta störda av fladdrande tankar. – Tror jag ens på Gud? frågar vi oss kanske. Är jag viss om att han är? Och om jag är det, är inte min längtan mot honom alltför svag? Hur ska han kunna förnimma den? Om vi förgäter i vår sorg över vår alltför svaga längtan att just den sorgen ingenting annat är än längtan efter honom som alltid är där, som alltid är färdig för oss, hur svaga och ovärdiga vi än tycker oss vara.
-Men jag känner ingenting, säger någon, säger kanske många. Jag känner inte ringen tryckt på min hand och skorna satte på mina fötter. – Vem har lovat att vi ska få “känna”? Förnimmelse av känsla i det religiösa livet, liksom på livets alla områden, är en temperament sak. Vet vi, ur vårt innersta medvetande att vi väl tillhöra Gud, att vi inte vill behålla för oss själva en enda vrå av vårt inre, ingenting, som inte han behärskar, kan vi då inte “lugna och stilla vår själ” och lita på att vi trots allt är barn i fadershuset, att vi bär inom oss “det av Gud”?
Själens stillhet, vilan i Gud, som medför vilan i oss själva, vilan i vårt arbete, i allt vad vi förehar, denna själens stillhet är väl för de flesta inte någon konstant…
Det finns alltför många orosandar, inom och utom oss, som vill störa den inre stillheten. Och ändå är det väl så, att den människa som medvetet, stundom omedvetet, oavlåtligt sträcker sig efter Gud, småningom blir en av de stilla öarna i tidens upprörda hav och undfår förmågan att dämpa oron också hos andra.
